En natt på förlossningen
I sista berättelsen i serien möter vi Helle, som är barnmorska och bloggar på Jordemoderlounge. Helle B. Nielsen har upplevt många förlossningar från första parkett och berättar i dagens inlägg om en helt vanlig natt på förlossningen, som bjuder på lite av varje.
Klockan 23:15
Klockan är 23:15 och jag är på väg till jobbet. Ett efter ett släcks lamporna i de hus jag cyklar förbi.
Nattfreden har börjat sänka sig och gatorna är öde, för som man sa förr i tiden, så är det bara ficktjuvar, skurkar och barnmorskor som är ute om natten.
När jag har klätt om och fäst identitetskortet på min vita uniform, är den småtrötthet jag kände när jag lämnade hemmet helt borta. På väg upp till avdelningen tänker jag på vad natten kan tänkas bjuda på. En förlossning är en akutenhet, och man vet aldrig vad man möter när man kommer in.
Jag hoppas på en bra förlossning i natt.
Bebisen är på väg ut
I förkontoret hänger en tavla med namn både på inlagda kvinnor och på de kvinnor som har ringt och meddelat sin ankomst. Just nu står det bara en enda kvinna på tavlan. Barnmorskan har noterat att Ida är 2. gångsföderska och nu är utslettad. Det är barnmorskeslang och betyder att livmodermunnen har öppnat sig maximalt 10 cm. På väg ner mot vaktstugan kan jag ana på de ljud som tränger ut genom dörren till förlossningsrummet, att Ida nog är väl i gång med att pressa sin bebis ut i världen.
Telefonen ringer
Vi är två barnmorskor och en assistent som har mött in i nattpasset. Hemma går ytterligare 2 barnmorskor på dygnet, redo att komma in om vi får bråttom. Min kollega avlöser kvällspasset hos Ida, och jag tar telefonen i fickan och går för att kolla födelseprotokollet. Jag ska se om några av 'mina egna' gravida från min mottagning har fött. Medan jag bläddrar i protokollet, ringer telefonen.
Det är Pia som ringer. Pia är förstgångsföderska med begynnande värkar och tvekan om vattenavgång.
Vi pratar lite och kommer överens om att hon hellre måste komma in för en kontroll.
Fostervattnet har gått
En kvart senare kommer hon och pojkvännen Per. Pia har värkar, men de kommer fortfarande med oregelbundna mellanrum. När jag undersöker henne har hon just börjat öppna sig. Livmodermunnen är knappt 2 cm, och hon har en rest av sin livmoderhals kvar. Med fingrarna kan jag emellertid känna hår på bebisens huvud och där siver klart fostervatten ut och rinner ner längs min handske. Det råder ingen tvekan om att fostervattnet har gått. Eftersom Pias värkar fortfarande är korta, och bebisens hjärtljud är helt normala, föreslår jag att paret åker hem och försöker få vila så gott de kan.
Pia är lite besviken, hon hade hoppats att hon var längre in i förloppet, men både hon och Per är trygga med att åka hem och kommer att ringa så snart de har behov av att komma tillbaka.
Telefonen ringer igen
Så ringer telefonen igen, det är Mie. ’Jag kommer in nu’, säger hon. Mie väntar sitt tredje barn och tycker att det börjar trycka. ’Ska vi skicka en transport efter dig’? frågar jag, men Mie ropar att mannen redan har startat bilen och de kör nuuu! Jag går in och gör en förlossningssal klar, packar upp avnavlingssättet och kontrollerar att värmelampa, syre och sug till barnet fungerar.
Jag hinner skumma igenom Mies journal för att se hur graviditeten och tidigare förlossningar har förlöpt, innan Mie och hennes man Bo kommer in genom dörren. Bo måste verkligen ha stått på gasen, och det låter då också omöjligt som om Mie har pressbehov. Assistenten hjälper henne snabbt in på sängen. Jag tänker att vi nog får en blixtförlossning, men när jag undersöker Mie är hennes livmodermund endast 5-6 cm öppen. Genom att känna efter de mjuka punkterna, fontanellerna på barnets huvud, kan jag märka att den lilla står, som det populärt kallas en stjärnskådare. Mie har den tidiga känslan av pressbehov, eftersom barnet har vridit sig med ansiktet uppåt, så bakhuvudet trycker bakåt i vaginan.
Hemma har Mie haft det bäst med att ligga på knä och armbågar på en handduk under den varma duschen och frågar om det går att göra här, nu när hon inte omedelbart ska föda. Faktiskt är den ställningen riktigt bra vid tidigt pressbehov, eftersom barnet får möjlighet att glida lite tillbaka och kanske rotera åt rätt håll med bakhuvudet uppåt. Så ja, ut under duschen med Mie.
Baken i vädret och flämtande andning
Det där med att rotera åt rätt håll, det har Mie och Bos barn nu inte för avsikt. I 3 timmar går Mie växelvis runt i rummet, hänger om halsen på Bo eller ligger med baken i vädret och gör flämtande andning för att undvika att pressa alltför våldsamt innan livmodermunnen är klar.
Vi försöker också att försiktigt skaka Mie i en rebozotörkläde, som är en mexikansk barnmorskemetod, som bland annat kan användas för att hjälpa barnet att rotera och tränga ner.
Plötsligt har Mie så på allvar pressbehov. Jag ber henne att slappna av ordentligt i käken och händerna, det får nämligen också bäckenet att slappna av, så barnet kan passera. Efter några press tar jag emot en liten mörkhårig flicka, som tittar rakt upp på mig när huvudet glider ut. ’Räck händerna ner och ta ditt barn’, säger jag, och Mie böjer sig lite framåt och lyfter försiktigt ut flickan helt och upp till sig.
Moderkakan låter vänta lite på sig. Efter 45 minuter får Mie akupunktur och zonterapi, och då lossnar den. Barnmorskor älskar att visa upp moderkakan, detta helt fantastiska organ med hinnan där barnet har legat, den fina åreteckningen som kallas livets träd och navelsträngen med de 3 kärlen. Bo skrattar snett och säger att det nog är den sista moderkakan han någonsin ska se i sitt liv.
Vid undersökning av Mie kan jag konstatera att det trots att barnet har stått oregelbundet och därmed fyllt mer än vid normal rotation, inte finns några bristningar, och att blödningen är tillåten.
Assistenten kommer in i rummet med en bricka med flaggor och rostat bröd. Mie har efter två förtvivlade amningsförsök valt att inte amma den här gången. Jag läser i hennes vandringsjournal att beslutet är taget efter moget övervägande och i samråd med hennes konsultationsbarnmorska. Mie ska ha medicin som stoppar mjölkproduktionen, och assistenten går ut för att värma en flaska till flickan. Jag låter den lilla familjen få ro innan det ska vägas, mätas och göras barnundersökning.
Journal och alldeles för mycket kontorsarbete
Nu ska det skrivas journal och fyllas i papper. Det är ofattbart så mycket kontorsarbete som det blir efter en födsel. Det tar tid, och under tiden har det blivit hektiskt på förlossningen. Min kollega, som först på natten avlöste hos Ida, har nu tagit emot en kvinna med tecken på svår graviditetsförgiftning och på tavlan kan jag se att det är en förstföderska med blödning och alldeles för tidiga värkar på väg in.
I båda fallen ska det kallas läkare till förlossningen.
De två jourerna har också kallats in, så det ger lyckligtvis lite ro att göra Mies förlopp färdigt.
Mie och Bo erbjuds övernattning på avdelningens förlossningsklinik, så de inte behöver ge sig ut i natten med baby, men de vill gärna hem, så den nya systern kan presenteras för sina syskon när de vaknar.
Ut på morgonen, ett par timmar före skiftbyte, ringer Pia igen, värkarna har ökat och hon vill gärna in. När hon anländer kan jag konstatera att hon nu är i aktiv förlossning med regelbundna värkar och livmoderhalsen öppen 4 cm. På väg ner till förlossningsrummet frågar jag om det finns några särskilda önskemål till förlossningen, kanske ett rum med födelsekar? Pia har en värk och kan inte svara, men Per säger att de har pratat om vattenfödsel, men att Pia nu hellre vill ha den epidural som de har hört talas om till förlossningsförberedelsen.
Innan anestesiläkaren kan lägga en epiduralblockad, ska det göras en CTG, en ultraljudsmätning av barnets hjärtljud. Pia är spänd, så jag sätter mig bredvid henne och hjälper henne att få kontroll över sin andning. Per är nervös och behöver få veta att allt är som det ska vara, och vad som nu ska hända. Vi pratar om vad jag förväntar mig ska hända och visar honom vad han kan göra för att hjälpa Pia. Per vill gärna gå ut och ta ett djupt andetag av frisk morgonluft, och jag ber honom ta en kopp kaffe med på vägen tillbaka. Kaffe kommer att göra underverk nu på morgonen.
Per går ut en stund och kommer tillbaka med saft till Pia och två plastmuggar med kaffe.
Att få sitt första barn är oftast en lång och krävande process, där lugn, tillit och trygghet är så viktiga för att kvinnan ska kunna producera massor av det goda kärlekshormonet oxytocin. Oxytocin använder kroppen för att skapa några bra, effektiva värkar och för att knyta mor och barn samman. Att skapa lugn och trygghet på förlossningsrummet är en av barnmorskans viktigaste uppgifter. Det är helt naturligt att mor och far är nervösa och spända, men går det över i ren ångest och oro, kan det hämma den normala förlossningens framfart, öka risken för ingrepp och göra det svårt att föda utan medicinsk smärtlindring.
Klockan har blivit 7:30 och jag säger farväl till Pia och Per och önskar dem en god födelsedag.
I vaktstugan väntar de friska dagvårdarna på rapport. Jag ger rapport om Pia och berättar att hon är förstföderska med goda, frekventa värkar, att hon gärna ville föda i vatten, men nu lutar mer åt en epidural. Jag nämner också att det är min känsla att speciellt Per mår bäst av att få information om vad som ska hända. En barnmorska reser sig och går in till Pia och Per.
Det strävas efter att kvinnor i aktiv förlossning har en barnmorska kontinuerligt hos sig i rummet.
Jag klär om och cyklar hemåt i den disiga morgonsolen. Nattens upplevelser reflekteras över en kopp kaffe, innan jag drar ner mörkläggningsgardinerna och går till sängs. Trots rikligt med barnmorske-kaffe sover jag riktigt utmärkt!
På nästa vakt kollar jag protokollet för att se hur det gick med Pia. Jag kan se att hon fick sin epidural och födde en fin liten pojke sist på eftermiddagen.
