Vi har nu nått till det andra inlägget av tre i serien om födseln upplevd av tre olika personer. Denna gång är det faderns synpunkt vi ska höra om och vi möter Morten från bloggen Farmandsblog som berättar om födseln av sin tredje dotter.
Min fru har genomgått tre födslar och jag har varit hennes trogna sidekick alla tre gånger. När min tredje dotter kom till världen, hade vi naturligtvis helt koll på hur en sådan födsel ska genomföras, men ingen födsel är den andra lik.
Vattnet har gått – men sov bara ändå
Just när jag är på väg till sängen, kan min fru informera mig om att vattnet har gått, men att jag bara kan sova, eftersom hon inte har regelbundna värkar ännu. Not till andra födande kvinnor: Det är faktiskt ganska svårt att somna när man vet att ens fru/partner håller på att föda.
Jag lyckades aldrig riktigt somna. Plötsligt står svärmor i vardagsrummet redo att ta hand om de två äldsta flickorna, och frun och jag är på väg till förlossningsavdelningen på Svendborgs sjukhus. Ju närmare vi kommer sjukhuset, desto färre regelbundna värkar har hon, och det är nära att vi vänder om igen. Födande kvinnor kan tydligen också få prestationsångest.
Tystnad före stormen
Vi är de enda på förlossningsrummet. Klockan är tre på morgonen, och värkarna avtar fortfarande. Vi får nu ändå lov att stanna. Jag övernattar på förlossningssängen, medan en säng rullas in till min fru. Natten förlöper lugnt och stilla. Faktiskt lite för stilla. Vattnet har gått för länge sedan, så nu vill vi gärna ha ut den där bebisen.
På förmiddagen ska frun få värkstimulerande dropp, men då kommer det stora inflödet. Fyns många gravida kvinnor ska föda, och det ska ske just nu. När personalen har bråttom, skjuts det värkstimulerande droppet upp, medan vi hör den ena födande kvinnan efter den andra skrika med livet som insats, följt av bebisgråt. Frun läser damtidning, jag dricker kaffe.
Det är nu faktiskt ganska mysigt att vara på förlossningsrummet. Jag slappnar av i en bra stol och läser nyheter på mobilen. Ljuden från min fru ger dock en bild av att hon inte riktigt håller med mig.
I hopp om att värkarna ska komma av sig själva, tar vi en tur i Svendborg. Vi håller på att ta livet av en expedient i en bokhandel. Hon tittar på magen och kommenterar att det nog är precis över. ”Vattnet har faktiskt redan gått, och jag är faktiskt inlagd på förlossningen, men är bara ute för att ta en promenad,” låter svaret. Därefter packar expedienten mycket snabbt in presenterna till de två storasyskonen – hon ser inte ut som någon som har lust att hålla på oss.
Sent på eftermiddagen sätts droppet in, och det fungerar. Men då vill frun upp i badkaret. Droppet sänks, vilket resulterar i att värkarna nästan stannar igen. Så vi måste börja om. Vi är båda ganska otåliga. Jag håller mig lite på avstånd. Min fru har inte sovit på flera dygn på grund av förvärkar, hon är trött och utmattad och behöver inte att jag andas henne i nacken.
Välkommen till
Klockan närmar sig midnatt, och det är mer än ett dygn sedan vattnet gick. Värkarna är igång igen och dotter nummer tre är på väg ut ur mammas mage. Jag håller mig fint uppe vid huvudgärdet och erbjuder kalla dukar till pannan, då jag inte har några intentioner om att få förstöra mitt sexliv framöver.
Konen kämpar en brav kamp, men är nära att ge upp, när barnmorskan konstaterar att hon är mindre öppen än hon var tidigare. Det är ett slag rakt i ansiktet. Det tar mycket övertalning från min och barnmorskans sida, innan konen återigen är på fötter, men det verkar. Plötsligt går det snabbt, och nu ska det pressas. Jag håller noga koll på klockan på min mobil, eftersom klockan i rummet inte fungerar. Vi står på vippen mellan två datum, och jag vill ju gärna veta vilken dag min dotter faktiskt föds.
Så händer det. Min dotter nummer tre kommer ut i friheten. Hon är en liten tyst en, som snabbt kommer upp till sin mamma. Hon är perfekt. Det kniper en tår.
Den röda vågen
Det värsta är över, och nu har vi ännu en perfekt liten dotter. Moderkakan ska dock också ut, vilket den gör, och jag minns inte att titta, eftersom jag många gånger har ångrat att jag tittade förra gången – inte en vacker syn.
Det är dock inte bara moderkakan som kommer ut. En ström av blod välter plötsligt ut, och barnmorskan och sjuksköterskan får plötsligt bråttom. De far runt som ljudlösa ninjor och viskar till varandra. Jag kan väl ana att inte allt är som det ska vara, men väljer att koncentrera mig på min lilla dotter och min trötta fru. Det visar sig att frun har blivit 1,9 liter blod lättare, men att blödningen har stoppat, och att det inte behövs någon operation. Alltså är allt nu i den skönaste ordning, och jag har ännu en gång blivit pappa till en liten perfekt flicka. Välkommen till.
